Gamla månadsbrev


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tillbaka

 

Månadsbrev i maj 2014

 

Glad och uppmuntrad kom biskop Biörn för att fira påsknatten med oss från långfredagsgudstjänst i Bjärka-Säby med dess 140 påskgäster. Och vi hade turen att ha broder Birger här för båda kan svänga ett rökelsekar och det var just den funktionen vi saknade i år. Så det blev dessutom en alldeles på stället improviserad liturgisk dans kring påskljuset med hans två änglalika assistenter svepande med sina röklinsärmar som vingar efter honom. Den upplevelsen jämte dopen av konfirmanden Christel och av Charity som hela sitt liv längtat efter att bli döpt blev årets höjdpunkter.

Till andlig ledare för Stilla veckands påskförberedelse hade vi i år "kallat" Ratzinger alias Benedict XVI med hands texter om passionen i "Jesus från Nasaret" och lyckades faktiskt genomföra något av en halvretreat de tre första dagarna. De tål att mediteras över och räckte också för de tre timmarna på Långfredagen.

Vårt största problem är behovet av gästrum - vi har bara två som ständigt är i fara att bli dubbelbokade. Just nu är det fyra som står i kö och i slutet av juni blir det katastrof för då kommer de att vara belagda av två koptiska systrar från Anafora på två månader, så snälla ni, BED att markfrågan förs till ett snabbt köp så att vi kan börja bygga!

Som tur var, var de lediga över palmsöndagshelgen för Susan i sällskap med biskop Obares son, f. Isaiah, som gjorde en mellanlandning på väg hem till Kenya från två veckor i Finland. På fredagen fick de tillfälle att möta vännerna här i pastoratet och på lördagen kunde vi enligt ortodox tradition fira en glad Lasarusfest tillsammans med dem och biskop Göran.

Syster Ella fick sin beskärda del av påskfirandet  alltifrån palmprocessionen på söndagen, med mässa och oljesmörjelse på tisdagen efter vår med biskop Gunnar, högmässan på Påskdagen och Annandagsmässan i vårt kapell med biskop Göran.

Nu börjar också vårbruket: den upplöjda köksträdgårdsmarken på den ännu oköpta är harvad och klar för att handbesås med klöver mm och vältas. Och så måste den mobila hönsträdgården flyttas för bearbetning av ny jord och den bearbetade tas i bruk. Vi har kunnat glädja oss åt att den varma vintern varit nådig mot våra lökväxter, som brett ut sig mer än vanligt i gräsmattor och rabatter. Lite varmare klimat skulle vi här uppe närmare nordpolen inte säga nej till!

Med detta önskar vi ER ALLA kära vänner, en välsignad försommar!

 

 

FASTEBREV 2014

Någon riktig vinter blev det inte i år och allehanda virusar och baciller frodas

I det fuktiga klimatet och prövar vår motståndskraft! Sr Karin har hostat och snuvat

sig igenom några veckor innan rätt diagnos kunde ställas. Sr Marianne har däremot

fått sin friskförklaring och båda skulle vi önska oss en liten kort tur till Kanarie-

holmarna (vilket vi aldrig tidigare åtrått) för en snabbare rehabilitering (vilket tycks

vara vad läkare rekommenderar) – tyvärr ogenomförbar pga ett mycket svårflörtat

Migrationsverk som tydligen vill hinna förpassa så många barnfamiljer som möjligt

innan 1 juli! Vi har nästan dagligen förfrågningar om fristad både från privatpersoner

och sociala myndigheter. Rätten till flyktingskap är verkligen nästan bortopererad.

Häromdagen frågade någon: Men är det inte kriminellt att gömma?  Vore det det, skulle vi sen länge ha suttit på Hinseberg! Och dessutom kämpar vi för den urgamla rätten att ge kyrkoasyl, eftersom ingen mänsklig domstol är ofelbar utan överklagbar.

Så vi kämpar på med både det ena och det andra.

 

Till det andra hör jubileumsfesten i höst, vars utformning börjar ta form. Sr Mariannes sejour som retreatledare för bröderna i Östanbäck gav också tillfälle att diskutera inbjudningar och upplägg för det monastiska colloquiet dagen efter. Hittills har vi fått två återbud men också två positiva svar och är i full färd med att komplettera listan på inbjudna - samt med att försäkra några utvalda av alla våra vänner om plats i kyrkan; den tar ju inte mer än 150 personer.

 

För henne blev det också ett skönt tillfälle att njuta av brödernas underbara nya kyrka som verkligen är något av en ikon av den heliga, allmänneliga och apostoliska kyrka vi bekänner oss tro på. Det kan man behöva som motvikt, både sådan den framstår i samtida dokument i det förgångna ( i t ex Martlings Documentarium) och som den vi nu har för våra ögon, i all sin mänskliga skröplighet och politiska förvrängning.

Den kan faktiskt bli något av en sådan glödpunkt i en bruten tid som bp Biörn talar

om i sin senaste bok, eftersom där också finns bröder med glödande hjärtan, den

absoluta förutsättningen.

 

Det är väl också det den Helige Ande arbetar med när Han låter så många viktiga

medarbetare dyka upp från ingenstans och erbjuda sina tjänster och sin kunskap

alldeles gratis, i planeringen av klosterbyn – för det är en sak att ha en vision och en

mycket svårare att materialisera den.

 

På tal om ikoner har Birgit Stolt i sin senaste bok utgiven på ett tyskt förlag fäst vår uppmärksamhet på, att 1500-talets Maria som skyddsmantelmadonna hade till uppgift att skydda oss inte mot den ondes brinnande pilar utan mot den Vrede Gud som låtit pest och hungersnöd drabba kristenheten som ett syndastraff under mer än två århundraden! Undra på om Luther försökte återställa både en rätt gudsbild och låta Maria återfinna sin ikon som det utvalda redskap för Guds frälsningsgärning hon är - och som hon framställs t ex i birgittinernas tidegärd från 1300-talet där den Heliga Treenigheten är en alltigenom god och kärleksfull Gud.

Det är ju till morsan man flyr när farsan är arg!

 

Att glödande hjärtan finns också utanför de etablerade kyrkorna fick vi erfara när vi

1978 hamnade i flyktingsvängen. Av alla de medhjälpare och volontärer vi haft, har

nästan alla kommit från vänsterkanten och till sist några från frikyrkan. Men

kanske har vårt engagemang fått bidra till att visa att det finns glödande hjärtan

också i svenska kyrkan.

 

Men vi måste vara rädda om våra små glödhögar så att de inte slocknar i förtid.

Idag behöver både Magdalenasystrarna och Selaön och alla flyktingengagerade våra

förböner, när krafterna sviker efter lång och trogen tjänst - så att kolen blir fler. Ty för

Gud är verkligen ingenting fortfarande omöjligt.

 

Med detta önskar vi i Alsike en välsignad fastetid +